Den 28 Maj - 2011 skrevs..

Sitter och tänker på Tilda.. Har fortfarande inte fått in att hon har dålig syn OXÅ ..
Förstår inte varför allt ska drabba henne, varför ska hon ha allt emot sig???
..
Får ofta frågor som; Hur är de med Tilda? Hur går de för Tilda?
Svar är; Med Tilda är de nog bra, hon verkar nöjd med livet, skrattar mycke, pratar mycke och ser nog livet från den positiva sidan.. Samtidigt som de känns som att de är nu hon känner så.. Vad händer sen då hon verkligen känner av skillnaden mellan henne och hennes jämnåriga??
Vad gör man sen när hon kanske kommer skrika och gråta över hur hon är annorlunda?? Att hon inte förstår sådant som andra förstår??
Vad gör man då man antagligen kommer se att hon mår dåligt och inte alls kommer trivas med livet??
Man vet ju hur de är att vara tonåring, och hur kommer hon bli??? hur mycket värre kommer de vara för henne???
....
På frågan på hur de går för Tilda blir nog svaret: De går framåt, men allt för sakta... Hon kommer snart börja 1:an och krav kommer att ställas på henne.. Krav som jag tyvärr tror blir för mycket för henne..
Jag grubblar fortfarande på hur man ska kunna hjälpa henne med allt.. Hur ska hon lyckas lära sig allt som man ska lära sig???
Känslan av att allt bara kommer bli jobbigare och jobbigare för henne, är påfrestande..
...
Samtidigt som allt sker just nu, vet man att de inte är livshotande, vilket jag tänker ofta..
Även om de är många problem hon har, så lever hon!!!
När de känns som att de blir för mycket, tänker jag tillbaka på tiden då hon var hjärtsjuk, känslor som man hade då... Känslan av maktlösheten och känslor av att riskera att mista sitt barn...
Tacksamheten man känner att vi ändå lever i nu-tiden och inte då-tid..
För man vet att hade vi inte haft så bra sjukvård som finns idag, hade inte Tilda levt idag..
..
Hon har varit med om en allvarlig inflammation, som ledde till kontroller 6 månader efter sjuktiden.. Men de slutade bra, vi hade iaf tur på den fronten!!!
...
Sen språkstörningen.. Som hon fortfarande kämpar på med och som jag känner är hennes största hinder just nu.. Förståelse till varför allt är som det är...
Att kunna göra sig förstådd...
Inlärning...
..
ADHD-diagnosen känns inte så jobbig..
Hon är sprallig, rör sig hela tiden och låter konstant, pratar hon inte så sjunger hon...
Men gör ingenting, visst måste man säga till henne en hel del, men hade de bara varit de problemet skulle jag vara överlycklig..
Roligt nog märker man detta för att varje går vi är till läkare eller liknande somnar hon, pga att hon måste sitta still :)
Senast var nu på ögonundersökningen då hon somnade mitt under undersökningen... :) Läkaren hade sagt åt henne att sätta hakan på en platta och pannan skulle vara mot en rem, för att hon skulle undersköa ögonen.. slutade med att jag fick hålla huvudet för att Tilda hade somnat :) hon e ju för söt!!!!
...
Så nu kommer hon även att glasögon på heltid.. Vilket inte verkar vara alltför jobbigt för henne just nu.. Men får väl se sen då hon ska börja med dom..
...
Men man får ta en dag i taget och hela tiden ha fokus på de positiva; hon är glad, hon lever!!!
De kunde ha varit värre!!!!
Allmänt, Vardagslivet | barn | |
Upp